Ett halvt sekel

Efter två års stillestånd, beslutade jag mig för att gå igenom mina oändliga pappershögar som dränker mig, och kasta så mycket som möjligt. Det är egendomligt hur svårt det är att göra sig av med gamla papper från studier och undervisning. Varför har jag behållit allt det där? För några år sedan gjorde jag mig tuff och sorterade ut och kastade innehållet i ett femtiotal pärmar, men mitt hem har ändå sedan dess belamrats av kartonger med papper. Jag läser dem aldrig. En tanke jag haft var att det kunde vara intressant att som pensionär vandra genom allt det jag producerat och läst. Icke! Jag vill ju gå vidare med nya ting.

Samlad papper

Kanske har jag bevarat och släpat runt på allt detta som något slags bevis på att jag existerat 🙂

Nåväl, att rensa ut resterna av livet är tufft. Decennierna blandas och rasar förbi i ett omtumlande tempo, och det är inte allt igenom behagligt. Idag beslöt jag att sortera upp brev och kort jag fått genom åren från föräldrar, syskon, barn och vänner. Jag läser inte allt förstås, men det här bruset är värre. Brus eller snarare storm, ty detta ligger närmare mitt hjärta. All denna vänskap och kärlek! Och all min försummelse. Jag vet att så många av dessa kort och brev blev obesvarade, medan jag var upptagen med det mest närvarande. Jag känner väl till min mentala närsynthet, för vilken inga glasögon hjälper. Tiden flyr inget kan gottgöras.

Annonser