Återbäring

Hösten, eller är det vintern har slagit till helt plötsligt och med den återbäringen. Nyss var det sensommar efter en fantastisk varm sommar, nu är det höst med kyla regn och stormar. Nyss var det skördetid och skördefest på solens och vindarnas ö. Striden pågår om det nyare epitetet ”Sveriges Guldkant” som någon turistkonsult på västkusten kläckt för hundrafemti tusen, och som konsulten själv vill ta patent på. Nu är det kyla och regn och blåst som bjuds. Turisterna har flytt, butikerna har stängt och träffar man på en mänska utomhus efter klockan nio på kvällen, blir man glatt förvånad. Man kunde tro att denna öde bygd alls intet har att bjuda de härboende, att denna lantliga bygd vore renons på all förmåga.

Gräsmannen
Förvisso icke så. I denna kalla oktobernatt lyser som en flamma Höstrock på Strand. Plötsligen uppstår på denna enda punkt, medan staden i övrigt ligger mörk och tom i regnet, en fest med värme, rockmusik och mycket öl. Musikerna är lokala och geniala och stämningen varm och vänlig. Kvalitén på musiken är förstklassig och skulle gå hem i varje tänkbart sammanhang. Otroligt nog skapas den av fritidsmusiker, som sällan hörs och sällan eller aldrig lämnar ön för framträdanden någon annanstans. Man blir perplex. Hur är det möjligt? På sommaren, då mängder av turistande svenskar och eouropéer från alla håll strömmar till Ön, kunde man förstå att artister av klass dras till Robinson och Strand och andra coola ställen i Borgholm och till Köpingsvik och Rälla, ja vart som helst. Öland vimlar av glada och penningstarka semesterfirare och kommersen lever upp.

Men nu i återbäringens tid, då vi just i natt skall återfå den timme vi förlorade i på försommaren – nu då kylan, regnet och tomheten insveper vår kalkstensklippa i havet?

Det är något surrealistiskt att i en stad med tomma, kalla och öde gator, kunna finna en oas av rockmusik, värme och glädje på det fula Strand Hotell, där människor fylkas, lyssnar, dansar och dricker i gemyt.
Allra mest förvånande är den höga musikaliska kvalitén. Som om en flik av Las Vegas eller New Orleans av en tillfällig slump landat i denna gudsförgätna håla för ett par korta timmar.

Sen är det allt. Livet i Borgholm återgår till sin vanliga vintriga lunk i väntan på våren och förberedelserna för nästa turistiska säsong. Vad som återstår är minnena av en rockig värme och en från våren till vintern återlämnad timme.
Den får man sova på.

Annonser

Nordea under attack

Tillbaka i Borgholm efter en tuff sejour i Los ‘Holmos. Jag undgick att bli ordförande i min bostadsrättsförening 😉
Resan med Silverlinjen gock lugnt och prydligt. Direktbussen var mer direkt än vanligt och rymligare. Fler reste söderut från huvudstaden denna söndag och man körde två bussar, en till Kalmar och en till Öland.

Skönt med ”egen kuppe” – man kunde breda ut sig i en flygplansfåtölj och portföljen i en annan.

Rubriken? Jo via hela två mejl idag blev jag erbjuden att delta i ett lotteri som Nordea vänligen syntes bjuda sina trogna kunder. Thunderbird sa sig genast uppfatta erbjudandet som ”scam” och klickade jag ändå på länken som medföljer, skickade åskfågeln upp en extra varningsskylt. Jovisst, många av just Nordea’s kunder har utsatts för bedrägeriförsök på senare tid, så det är bäst man passar sig. Snyggt och prydligt mejl, och lätt att luras av om man inte har postläsare som larmar. så här ser det ut.

NB Attack

Hotell Kaos

Här är det. Hotell Kaos, där allt förändras från minut till minut. Köksbänkar och sängar, bord och stolar, fjärrkontoller, skor och glasögon; allt yr omkring.

Vad det beror på?

Ahh… Björn har genomgått sin fotoperation och ligger på St. Görans med gips, värktabletter och morfin och Naela och jag försöker hålla ställningarna. Hon har det som vanligt tufft, och vi åker varje dag och hälsar på Björn, med snus och godis och tidningar. Bilbo äter medicin för artros och mår lite python – han är dock rätt lugn men trött. Goliat måste ut varannan timme, men pissar inne ibland i alla fall. Han är i en trotsålder och har kommit på att det är kul att tugga sönder allt han kommer över. En matta, en fjärrkontroll till digitalboxen ( dock räddad i sista stund ), en jacka ( dito ), kablar ( goodbye ) och mina glasögon ( reparerade med ståltråd, tång och tålamod ), nätgrinden till balkongen, som jag lagade med lite extra nät.
Allt går i ett och vi är rätt utmattade. Ekonomin är som vanligt fast katastrofal och räddnings-operationerna är dagliga.

Vi lever på lån. Det gör vi väl alltid ändå – lånad tid.
I morgon, kanske, kommer husets herre kraftigt justerad hem.

Ooops! Nu är det tyst i huset – måste kolla jätten Goliat