Välkommen till mina tillstymmelser

Me
Här finner du mina ord om livet på Ön och annorstädes, högst sporadiskt nedtecknade.
Om du menar att jag är mer än lovligt lat, kan du prenumerera och bli uppdaterad då det finns något nytt att se.
Varmt välkommen!

E’ de’ de’ att…

Hur bliver man en roande atrist, när man så länge velat?
E’de’de’ att man inte tror sig om
inte kan upprätthålla skenet längre
eller är för bekväm eller
inte orkar på samma sätt eller
faktiskt är för gammal
e’ de’ de’?

Visst, man har familj
visst, man måste tjäna kulor
jojo, man har häcken full
nog av att kämpa mot ledan
hålla näsan över vattenytan
visst, man är ju inte tjuge
osv.

Men ändå?
kanske bara gott omdöme
som får en att avstå?

En sticka har jag
i min vänstra fot
utur en bräda
som jag trampat på
som föreställer världen

SOPA Blackout

Idag deltar jag i Stop SOPAOperation Blackout.
Visserligen handlar det om amerikansk lagstiftning, men kommer, om den går igenom, att ha vittgående konsekvenser även utanför USA. Inte minst kommer den att på sikt inspirera andra regeringar världen över, att införa mer av övervakning och censur av Internet. SOPA och liknande lagar begränsar yttrandefriheten och åtkomligheten på Webben och är oförenligt med demokratiska principer. Till detta kommer att SOPA är formulerad så, att godtycklighet råder över rättssäkerhet.

Gylles, en mötesplats

På Gylles anrika konditori möttes vi på 60-talet, vi som pluggade på olika skolor i Karlskrona. I en tid då mobilerna inte kunde anas ens av oss som gick teletekniskt gymnasium, då gick man hit för att se om någon av polarna var här. Än oftare hade man bestämt i förväg att man skulle ses, eller gjorde sällskap hit.


Numera kan man gå hit, eller vart man vill i sta’n, utan att lämna datorstolen, och till och med fotografera fiket om än bara från utsidan. Blir det lite ensamt, kan man förstås vandra till något fik och ta datorn med sig. Dock inte just till gylles, som numera bara har försäljning här. Men Gylles äger ett nyare fik på andra sidan Hoglands park och dessutom det gamla högklasskaféet Lennarts där ovan backen vid torget.

Mer fotojobb

Arbetet med att digitalisera och fräsha upp gamla svartvita bilder fortsätter. Med min Nikon filmskanner läser jag in en film i taget, och även om det tar tid, är det rätt spännande. Det finns många upptäckter att göra i min samling av sextio år gamla negativ. Emellanåt tar jag paus och retuscherar några utvalda bilder för att lägga upp dem på Facebook för alla eller bara familjen att se. Arbetet med att göra bilderna njutbara gör jag i PaintShop och det tar sin rundliga tid. Ibland är skadorna så stora att slutresulatet blir långt ifrån perfekt. Här ytterligare ett exempel på vad som måste göras. Klicka för full storlek!
Retushering
Min dyre broder har blivit ordentligt repig och resultatet av min retuschering blir inte det bästa.
Retuschering
Här ser man skadornas omfattning. Genom att använda verktyget för att ta bort repor i kombination med kloningsverktyget, kan man avsevärt förbättra bilden. Dock uppstår spår av renoveringen, där det fattas för mycket av originalet. Inte minst känsligt är det i ett ansikte. Man kan svära över att negativen inte bibehållits trots att jag lagrat dem efter sin tids rekommendationer. Vill man svära mer, kan man sikta på det faktum att inte alla bilder blev kopierade medan negativen var färska, trots ett idogt mörkrumsarbete.

Nyår 2011

Vi lämnar det som kallats 00-talet, ett epitet som antyder att vi börjat om på nytt i det sprillans nya millenniet. Därom kan man tvista, men förvisso har mycket hänt, som inte hänt förut. Våra apparater för interaktion/kommunikation har t.ex. kraftigt förbättrats. Det svenska toleranta välfärdssamhället däremot försämrats, både vad gäller välfärden och toleransen. De borgerliga frihetskämpar vi gett makten, har inskränkt på friheten för dem som är sjuka och inte kan arbeta, eller som blivit arbetslösa på grund av det finansiella sammanbrottet, eller strukturrationaliseringar. Det är förstås helt i enlighet med (höger)liberala värderingar – låt mig säga att jag förhåller mig skeptisk.

Just idag nås vi av beskedet att en av våra främsta uttolkare av det mänskliga, Per Oscarsson, troligen lämnat livet i en villabrand. Mycket sorgligt är det om så är fallet. Varför försvinner just dessa, de bästa, de goda alltför tidigt?

Mot slutet av 00-talet har alltmer utkristalliserats en tendens, eller skall man säga en dubbeltendens. Den kommer i spåren av 9/11 och har både med terroristhoten och teknikutvecklingen att göra. Ett lillebror ser dig genom miljoner mobila kameror och ett storebror ser dig också genom utökade möjligheter för myndigheterna att spana på oss och lagra sociala data. Vår integritet och vår yttrandefrihet är i fara, samtidigt som vi får veta mer om vad som hemligen styr våra liv, genom att läckor kan sprida stora mängder hemliga dokument – just nu via Wikileaks.

Det är tidigt denna binära morgon 110101, så jag blir inte långvarig här vid tangenterna. Låt mig bara berätta att jag avnjutit en utomordentligt vällagad måltid med min dotter Naela och Björn, hennes mästerkock till man. Den inbyggda gården brukar i årsskiftets skälvande minuter, eller kanske snarare timmar, påminna om Beirut under blitzen. Nu var det högst modest av någon anledning och luften gick att andas utan gasmask. I år saknade vi djupt den son och broder som slagit ner sina bopålar i Israel, ett främmande men välbekant land.

Yrsnö

Vintern kom ovanligt tidigt i år och tycks stå sig med snö och kyla över jul. Ja, det började redan innan november var till ända och har sedan pågått med snö, kyla och blåst. Som nattmänniska vill jag ju gärna sova fram, men väcks varje morgon av ”snösvängen”, som nog inte svänger så mycket, men fastmer skränar, blinkar och skrapar utanför mitt sovrumsfönster. Må fan ta vintern!

Annars har årstiden sina fördelar om man håller sig inomhus. Jag har äntligen påbörjat det jag tänkt i över tjugo år, att göra något åt mina gamla bilder och återlämna de ansikten jag snott genom åren. Nu har jag börjat med negativ från 1959 – det är ju faktiskt förra millenniet. Det är svartvita småbildsnegativ i bästa fall i remsor om sex, som kan matas in i filmskannern. Den jag köpte för ett antal år se’n och som varit utlånad till Janne ett par år, eftersom jag ändå inte använde den. Jag fick tillbaks den i somras, och nu har jag alltså äntligen kommit till skott.

ReporRetusherad

Att läsa in en film tar drygt en timme om allt löper på. De bilder som det är något med, och som jag vill använda, måste putsas i något fotoredigeringsprogram. Till min besvikelse är negativen repiga och prickiga i varierande grad, trots att de legat i vad jag ansåg gott förvar. Redigeringen är tidskrävande och anstränger ögat och ibland blir resultatet inte helt lysande. Man för trösta sig med att de bilder, som är hopplöst förlorade, ändå har ett dokumentärt eller nostalgiskt värde. De svartvita filmerna är väl hundrafemtio stycken, så projektet blir långvarigt. Till detta kommer förstås diafilmer och färgnegativ🙂

Nyligen timat

Min dyra syster och min lika dyra dotter tubbade mig att fira ett jämnt decennium. Jag hade tänkt smita undan och tillbringa dagen i stilla begrundan ensam med en pilsner. I stället bjöds jag en varm och strålande fest på Spelmansgatan hos nämnda yrväder till syster och hennes karl. Med god mat och omgiven av modren och alla syskon och somliga syskonbarn fick jag uppleva den värme som familjen bjuder. Olof bor numera i Israel och kunde inte resa den långa vägen, men sände mig god whiskey och varma tankar. Naela och Björn hade rest ner med stort besvär från Kungl. Huvudsta’n. Det var en härlig fest, och jag är glad att jag lät mig övertalas – eller rättare, de bestämde och jag hade bara att lyda.
Eva och Naela
Jag hade tänkt stanna ett par dagar i Karlskrona, där jag lärde min ungdoms spån av livet, men det blev lite längre. både syster Eva och jag drabbades av en tröttande förkylning med snor och host, och jag blev kvar en vecka. Systersonen skulle till Kalmar för praktik, och ville bo hos mig några dagar i väntan på en tillfällig lägenhet i Kalmar. Han körde mig upp och jag fick med mig de fina presenterna från firandet.
Vi kamperade ihop en knapp vecka, han på en pysande luftmadrass i det vardagsum, som mer liknar ett stort förråd. Han hjälpte mig att köra iväg ett kvarts ton papper från mitt tidigare liv. Han har bil och vi körde tre kvällar å rad till närmaste återvinningsstation och plötsligt var alltihop väck. Vilken lättnad! Nu återstår bara att sortera det som jag ändå behåller och ingen ursäkt finns längre för att inte förvandla mitt ljusa vardagsrum till den atlejé, jag tänkt mig i tjugo år.

För övrigt pågår en tidig vinter med mycket snö, som startade redan innan november var till ända.

Ett halvt sekel

Efter två års stillestånd, beslutade jag mig för att gå igenom mina oändliga pappershögar som dränker mig, och kasta så mycket som möjligt. Det är egendomligt hur svårt det är att göra sig av med gamla papper från studier och undervisning. Varför har jag behållit allt det där? För några år sedan gjorde jag mig tuff och sorterade ut och kastade innehållet i ett femtiotal pärmar, men mitt hem har ändå sedan dess belamrats av kartonger med papper. Jag läser dem aldrig. En tanke jag haft var att det kunde vara intressant att som pensionär vandra genom allt det jag producerat och läst. Icke! Jag vill ju gå vidare med nya ting.

Samlad papper

Kanske har jag bevarat och släpat runt på allt detta som något slags bevis på att jag existerat🙂

Nåväl, att rensa ut resterna av livet är tufft. Decennierna blandas och rasar förbi i ett omtumlande tempo, och det är inte allt igenom behagligt. Idag beslöt jag att sortera upp brev och kort jag fått genom åren från föräldrar, syskon, barn och vänner. Jag läser inte allt förstås, men det här bruset är värre. Brus eller snarare storm, ty detta ligger närmare mitt hjärta. All denna vänskap och kärlek! Och all min försummelse. Jag vet att så många av dessa kort och brev blev obesvarade, medan jag var upptagen med det mest närvarande. Jag känner väl till min mentala närsynthet, för vilken inga glasögon hjälper. Tiden flyr inget kan gottgöras.

Bästa WordPress.com

När jag flyttade hit mina saker, var det ju bara en textfil, men alla bilder visades från min gamla blog. Naturligtvis tänkte jag att jag måste flytta alla bilder för hand och peta in dem i rätt inlägg här. Suckande närmade jag mig detta problem idag med tanken att det tar några timmar. Men till min stora förvåning kunde jag konstatera att WP.com snällt hade använt sin intelligens och hämtat alla bilderna till mitt mediabibliotek här. I sanning impregnerande! Tack WP!
Nu kan jag lugnt ägna mig åt att gå igenom alla poster som blivit misshandlade på min gamla blog, som fick spader någon dag och bytte ut alla ”svenska tecken” mot jibberisch.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: